Kreativ, idéspruta och massor med energi. Ja, många beskriver mig på det sättet. När jag hör dessa kommentarer brukar jag tänka för mig själv: –vem pratar de om? Jag är det väl inte.

Att våga vara kreativ är ingen självklarhet. Inte för mig åtminstone. Egentligen vågade jag inte tro att jag var kreativ till för bara några år sedan. Min aha-upplevelse fick jag på en kurs i NLP. Jag svarade tyst för mig själv på en fråga, och när jag senare presenterade svaret högt förstod jag vad jag hade gjort åt mig själv.
Att misslyckas är den största rädslan. Att få kritik är det värsta. Men att våga är den skönaste känslan som finns.

Jag hade en passion när jag var barn. Jag tyckte om att sy väskor. Jag klippte sönder min mors gamla kläder och sydde upp dem till väskor och penaler. Det var inte så omtyckt, speciellt inte av henne som fick sina kläder sönderklippta. Jag fick ingen bra feedback på mina alster, tvärtom. Så jag gav upp och förträngde min passion. Idag hatar jag symaskiner (men älskar väskor). Eftersom jag förträngde min passion då, har jag ganska svårt att erkänna den högt här nu också. Jag skäms och det känns olustigt.

Men för cirka en månad sedan började jag fundera mera på detta. Tänk om jag hade haft tillgång till en bra symaskin och massor med tyger då. Samt en bekräftelse. Var hade jag varit idag då? En stor konkurrent till Michael Kors? He he…

Jag har många passioner idag som kan omvandlas till en enda mening. Att få vara precis så kreativ som jag bara kan och vågar. Jag vågar misslyckas idag. Jag behöver inte känna mig trygg i mitt arbete. Jag tål kritik. Kom på bara. Jag vågar tro att jag kan, och kan jag inte så lär jag mig.

Jag vågar.
Vågar du?
#blogg100
fear

Kommentera